Tong-Len charitable trust

Idag har vi fått vi varit på studiebesök på Tong-Len office där vi träffade projektledaren Tashi som berättad om verksamheten och hur dess engagemang kom till. 

Grundaren Lobsang Jamyang startade Tong-Len charitable trust 2004. Visionen är att hjälpa människor som lever i fördriva samhällen i norra indien,  genom att säkra en hållbar framtid genom att ta itu med fattigdom och ohälsa, detta genomförs, genom bland annat olika utbildnings- och hälsobaseradeprojekt. 

Lobsang Jamyang är en munk,  och direktören i verksamheten, han föddes   i Tibet 1974 och kom till Dharamsala, McLeod Ganj 1997, för att studera buddhism filosofi. 
De Lobsang Jamyang inte var beredd på att möta var den enorma fattigdomen som råder i Indien.  
Han såg barn äta direkt ur sopavfall, undernäring med mera. 

Vilket skapade en inre frustration som gjorde att han vill visa sin tacksamhet till den indiska befolkningen som hade tagit emot honom. 
Vilket ledde till att Lobsang Jamyang ville förändra levnadsvillkor för människor som lever i slummen, genom att skapa utbildning och hälsobaseradeprojekt, skulle de leda till ett ökande medvetenhet. 

Vi fick träffa ett barn/ungdom som har vuxit upp på deras hostel där boendet och skolan är beläget,  i Sarah.
Han berättade att han skall läsa vidare på universitet till Ingenjör. 
Tong-Len Charitable Trust hjälper till med finansieringen för att göra utbildningen möjlig för dessa barn.  Varje barn har fem faddrar som sponsrar med en viss summa pengar, den summa gör det möjligt för barnen att studera, och vidare utbilda sig och få en gedigen framtid. 

Det är i nuläget  98 barn som bor på Tong-Len Charitable Trust Hostrl, och det finns sammanlagt plats för 150 personer, barnen som bor på hostel åker hem på helgerna till slumområden  

Processen som måste genomgår innan ett barn väljs ut till möjlighet för fri skolgång gör tillsammans med föräldrarna och verksamheten. När det det väljer ut barn som skall få möjligheten till projektet fördelar det jämna mellan könen. Då man bara väljer ut ett barn i t.ex. en skara av åtta barn är för att det är omöjligt i dagsläget att få till resurser till det. Man väljer oftast barn i yngre åldrar för att då ökar potentiella färdigheter mycket bättre än för ett barn som är 11-12 år som aldrig gått i skolan. 

 Ett problem som har varit är att föräldrarna har inte förstått den glädje och möjligheten som skolan ledet till, vilket har resulterat i att det har tagit ur barnet ur skolan i årskurs åtta.
Föräldrarna har istället haft andra planer för sina barn, t.ex. giftemål, tiggeri, sophantering för att det skall kunna tjäna pengar åt familjerna.  

Idag när vi besökte slumområdet blev jag genast välkomnades av en flicka som hoppade fram och skulle krama mig och hålla mig i handen,  kanske fem år. Hon pratade bra engelska och undrade massor av mig, vi konstaterade ganska snabbt att det var vi ljusa med blont hår som barnens uppmärksamhetsdrogstill.  Hon höll min hand hela vägen till deras dagcenter som Tong-Len har i detta slumområde för att barnen skall få lära sig siffror, bokstäver, lekar och på dagcentrumet får det lunch och duch om det behövas, i denna grupp var det blandade åldrar menas det fanns ett dagcenter för barn under fem år. Barnen är här undertiden som föräldrarna jobbar, de vanliga jobben som utförs av människor som lever i slumområden är skoputsning, sophantering och tiggeri. Det finns tre grupper inom slumområdet, en från södra, en från norra och marhist (osäker på stavning) där den sist nämnda är den grupp personer som man ser tigger på gatan och lever i extrem fattigdom. 

Jag höll mig från att gråta hela tiden, jag kände mig så berör och förbannad av att se hur orättvist vår värld är. Över att se hur människor kan leva och bo i så extrema förhållanden, jag förundrades över hur bra jag har det, och allt som jag klagar över i min vardag inte är någonting i jämförelse med deras levnadsvillkor.

Jag tänkte samtidigt på hur glada många av barnen var, hur energin var samtidigt som jag såg mig omkring i deras små hyddor där det lever, väldigt trångt och knappt någonting alls, jag såg en flicka som försökte prata med mig på teckenspråk, hon berättar att hon var sjuk när jag stod bredvid en som förklarade organisationen. Jag vet att jag tänkte att det måste vara hemskt att vara hörselskadad i ett land där man inte får verktyg i  att utveckla sitt språk och göra sig förstådd, den utsatthet som blir när man varken kan höra eller göra sig förstådd, i den redan utsatta miljön, gjorde mig arg av bara vetskapen om hur orättvist allt är.
 Det är så mycket som jag kommer att  bär med mig av detta mötet. 

Imorgon ska vi besöka ett kvinnocenter här i dharamsala för tibetanska kvinnor som flytt under exil i Tibet.  Det ska bli intressant att höra deras berättelse och verksamhetsutveckling.  
/s  

Pleas.



Kommentera här: