Ett klick och så var det mitt

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
En liten beställning från HM fick det bli! 
/S
 
 

1/6 av utbildningen avklarad

 
 
Hej. Nu var det ett bra tagsedan jag satte mig ner här och skrev några rader. Dels för att mitt liv har gått i en bargochdalbana och dels för att jag har fokuserat på skolan och mina vänner. För ett lite tagsedan blev det bestämt att jag flyttar hem till lilla Vänersborg igen, till mitt rum på övervången. 
 
Känns för visso alldeles underbart att slippa pendla flera timmar och att känna sig som ett levande vakum, men också lite ovant att efter två år hemifrån komma tillbaka till sitt rum.
Men att äntligen fått tillbaka glädjen inför alla dessa små utmaninger och äntligen fått känna sig som Sofie har varit alldeles fantastiskt, så glad för att jag funnit vänskapen i mina gammla dagisvän igen, som kommit och blivit en viktig person i mitt liv.
 

”I måndags blev jag rädd över hur livet kan ta en helt annan vändning, det började med att jag fick stickningar i underläppen på söndagskvällen och det slutade med en svullen och en bula i underläppen. Jag reflekterade över det, men tänkte inte så mycket mer på det. Gick och la mig som vanligt och vaknade upp på måndagens med att det fortfarande var svullet och lite bort domnat. Åkte till skolan på måndagen och vid lunchtiden kände jag även av att det kom stickningar i överläppen och att det började domna av vid tandköttet och då började jag faktiskt att bli lite rädd, och jag hade inte heller ätit något som jag inte brukade äta.

Jag kommenterade det till mina klasskompisar vara av en sa att jag skulle ringa sjukvårdupplyssningen vilket jag inte gjorde till en början, men när domningarna blev mer och mer och när det började kännas i halsen, och när det även kändes som hela min tunga var en stor klump så ringde jag och fick då rådet att ringa SOS. Där efter blev det akuten och medicin. Tog en massa prover och fick panik när jag kände hur jag fick kämpa för luften, fick andnöd och kände att nu är mitt liv över. Sköterskan kommer in och är hur underbar som helst, ser min rädsla och pratar och klappar mig lugnt på handen. Fick ligga kvar med syrgas och blev medicinerad, där låg jag en lång stund för observation. 


Svullnaden är fortfarande inte helt borta, men det känns inte lika obehagligt längre.
Tack akuten och tack mina fina klasskompisar som körde in mig. ” - Från och med nu så kommer jag lyssna på min kropp.

/Love 
S